Idag har jag gråtit två gånger. Först efter att jag släpat och kånkat på min systerson (7 år) som fick något anfall inne på Ica och stormade ut. Min syster sa åt
mig (!) att springa efter. När jag väl kom ifatt honom så blev han rasande och jätte arg på mig. Jag försökte tala lugnt och sansat till honom, säga att moster inte ville bråka med honom och att han skulle följa mig tillbaka till Ica och till hans mamma. Men nej det ville han
inte. Han försökte då springa sin väg igen men jag fick tag i honom som tur var. Han klängde sig då fast i ett metall staket utanför en pizzeria och vägrade att släppa taget. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte att få honom att lyssna på mig för han hade bestämt sig att inte följa med tillbaka. Han viftade med armar och ben i högsta hugg (var tvungen att skydda min stackars mage ganska intensivt där ett tag) och gallskrek åt mig. Jag fick i alla fall äntligen loss honom från staketet utanför pizzerian där folk glodde för fulla muggar. Min systerson fortsatte att skrika och gråta, la sig till och med ner på marken. Jag fortsatte att dra honom längst hela trottoaren till Ica där han mamma fortfarande befann sig. Väl inne på Ica släppte jag taget om hans arm och började att stört böla. Jag var så utmattad av hela händelsen, både fysiskt och psykiskt. Nästa gång ska jag be hans mamma att springa efter, det är
inte, jag upprepar
inte mitt ansvar.
Andra gången jag grät idag var senare nu på kvällen när min pojkväns bror & hans fru fick sitt tredje barn, en liten pojke! Både för att jag var jätte glad för deras skull, men också för att jag var lite avundsjuk och kände en sådan stark längtan efter vårt lilla hjärta. Ibland känns det som om tiden går så snabbt vilket jag ofta påpekar, men andra dagar som idag känns det som om tiden stannat och att det är en
evighet tills September.
