Fan

Jag har så ont. Så ont, så ont. Hoppas det lägger sig snart då man har sprutat in en receptbelagd bedövningskräm i slidan och svalt ett gigantiskt piller. Tack gode gud för att Apoteket vid T-centralen har öppet 24/7 och för min pojkvän som åkte dit och hämtade ut mina mediciner sent i kväll. Ska ringa till Danderyds sjukhus och min gynekolog dr där i morgon, och berätta att besvären är tillbaka. Jag var ju där i Tisdags som var (hade väntat på den gynekologiska utredningen i närmare 8 Månader!) och fick träffa min dr som undersökte mig och sen diskuterade vi att jag skulle höra av min när mina besvär uppenbarar sig igen så att de kan ta prover just då. Jag fick ett akut telefon nummer till en barnmorska som ska kunna träffa en inom 2-3 dagar för undersökning och prover. Men den lappen, den remissen, det telefon numret år våran tvättmaskin upp. Typiskt mig som är så klumpig, men jag får hoppas på att man får tag på min dr redan i morgon om jag ringer eller någon som kan lämna henne ett meddelande åt mig. Får hålla tummarna.

När man känner så här, då är livslusten ytepyteliten. Man känner för att bara ge upp ärligt talat. 4 år snart, så länge har jag haft så här av och till i perioder. Det är inte lätt. Man känner sig liksom så hjälplös och ynklig i smärtan, och nu när man ska kunna ta hand om Lo också. Det är jobbigt, som ikväll när jag skulle natta henne och det sved, och gjorde så ont att jag var nära att brista. Men jag höll ut, det gjorde jag. Livet är inte rättvist. Nej.