Vestibulit

Att ingen läkare har nämnt detta förrens 3 år senare. Vågar inte hoppas på mirakel, men nu kanske jag kan få riktigt hjälp. Det går inte längre att leva så här, vare sig med eller utan barn att ta hand om. Ibland är jag sjukt nära att gå in i väggen. För att allt känns så himla hopplöst, och då är det svårt att se ljus i slutet av tunneln om ni förstår vad jag menar. I morgon ska i alla fall en sjukgymnast ringa tillbaka till mig och vi ska boka in en tid till henne omgående. För träna bäckenbenet ska jag nu börja göra, vilket min gynekolog tror kan hjälpa. Hon och jag pratade bara lite om vestibulit, för sen sprang hon iväg och rådfrågade en annan läkare om något. Sen när hon då kom tillbaka sa hon att jag ska gå till en sjukgymnast och träna upp mitt bäckenben. Jag har sedan dess (sen i Måndags) undrat vad mitt bäckenben har med vestibulit att göra (ja hon förklarade ju, men det var mycket att ta in och fatta), men nu när man sitter och läser igenom allt som finns om just vestibulit så hittar jag detta på vårdguiden, och ja det förklarar ju en del...

"Nästa steg i undersökningen är att försiktigt trycka en bomullspinne mot olika delar i slidöppningen för att kunna avgöra vilka områden som gör ont och var smärtan är som störst. I detta läge brukar man även kunna avgöra om kvinnan är mycket spänd i bäckenbottens muskler, vilket är mycket vanligt

Nästa steg i behandlingen är att lära kvinnan knip- och avslappningsövningar av bäckenbottens muskler. Ibland kan man få hjälp att träna avslappning med specialutbildad sjukgymnast eller barnmorska. På en del mottagningar används akupunktur mot spända muskler.

På en del specialmottagningar samarbetar läkare, barnmorska, sjukgymnast och kurator. Man arbetar både med den fysiska smärtan i slemhinna och bäckenbotten, och med de psykosexuella konsekvenserna av att inte kunna ha samlag. Många patienter mår psykiskt dåligt på grund av sina besvär.

Under 1990-talet var operation en vanlig behandlingsmetod. Operation är numera en sistahandsåtgärd i vissa specialfall. Då avlägsnas den delen av slemhinnan som är känslig för smärta och täcks med ny slemhinna från slidans nedre del som är tjock och motståndskraftig"

Och ja det var just det jag var, jätte spänd på insidan av bäckenbenet. Gynekologen reagerade över det, och att jag fick ont när hon rörde där. Hon blev tydligen lite ställd över hur spänd jag var. Och ja som ni kan läsa är tydligen bäckenbottens träning en behandlings form för oss med vestibulit.

Som pojkvännen min sa -försöka tänka positivt, men ja det är lättare sagt än gjort (och det vet han också). Idag har i alla fall varit en bra dag, endast lite brännande känsla på morgonen, så tog en smärtstillande i förebyggande syfte. Dagen har tillbringats i närheten på en öppen förskola med min vän Edit och hennes 5 månaders son Alvar. Efteråt tog vi en långpromenad i solen och jag njöt för första gången på 1 vecka av att vara helt smärtfri. Att planera saker just nu när man mår så här är ju inget man riktigt kan göra liksom. Så det har inte varit så att jag och Lo har kunnat ta oss ut och hittat på spännande saker på 1 veckas tid ju, men det som är bra med att träffa Edit är att hon bor i närheten av oss, så om jag skulle få akut ont kan jag vara hemma på 5 minuters gångavstånd. Så ja, en bra dag faktiskt, dock kom smärtan tillbaka vid 6 tiden ikväll, precis efter jag nattat Lo. Så nu har jag tagit en smärtstillande och hoppas på att få somna i sängen om ett tag. Igår hade jag så ont att jag inte visste ut eller in, jag stod nog i duschen minst1 ½ timma och duschade varmt, men ja det hjälpte ju inte mycket. Sen tillslut så somnade jag helt utmattad på soffan och vaknade inte upp förens flera timmar senare. Ja idag är det exakt 1 vecka sen allt detta kom tillbaka, och jag inser nu hur bra jag haft det under graviditeten, då jag var helt smärtfri (vilket man tydligen är fick jag nyss veta, då slem hinnorna är extra mjuka och fuktiga) liksom.

Ja jobbigt är bara förnamnet på alltsammans. Att varje dag vakna upp och kliva ur sängen utan någon som helst glädje i kroppen tär på mig, då allt jag vill är att må bra och kunna ta hand om min dotter på bästa sett. Hatar att hon ser mig gråta och ser mig kämpa igenom dagarna. Det är självfallet för mig själv jag vill må bra, men nu också för Lo. Jag vill ju må bra så att jag kan vara den glada och spralliga mamma jag tidigare vart. Så hemskt att hon drabbas av detta också. Stackars Lo.. ♥