Annandag Jul

Just nu borde jag hälla upp ett glas bubbel och skåla, fira att Julen äntligen är över! Jag överlevde, och jag njöt faktiskt för första gången på många år. Jag mådde verkligen bra, tror det beror mycket på att jag tillbringade denna Jul med pojkvännens familj och släkt. Sen var det ju Lo's första Jul också, och alla traditioner med tex Kalle Anka och tomten betydde extra mycket. En riktigt fin Jul med andra ord. Dock har denna annandag Jul varit rörig och upp stressande, ett stort minus också för att min pappa ringde upp mig när vi kom hem klockan 22:00 (!) och skällde ut mig för att jag inte hunnit ringa tillbaka under dagen och återigen tackat nej till fikastunden hemma hos honom och hans flickvän. Pratade med honom dagen innan Julafton (23) och sa att vi kommer att ha fullt upp nu under Julen så att han vet om jag blir svår att nå, önskade honom God Jul och sa att vi inte kunde komma idag då vi som vanligt (som i 23 års tid) skulle hem till min mormor och fira. Så ja, min pappa ringde och sa att han var besviken på mig, att jag var som min bror, att jag verkar hata honom och inte bryr mig om hans liv. Att det var dålig stil utav mig att inte ringa tillbaka, och att inte komma idag då hans flickvän hade bakat och fixat där hemma. Jag försökte få honom att förstå att jag/vi faktiskt sa nej till att komma för att vi inte skulle hinna, och att jag inte kunnat svarat i telefonen när han ringt då jag har haft fullt upp med Lo. Det riktigt kokade inombords och för första gången så sa jag faktiskt emot honom, och sa exakt hur jag kände. Att det borde vara jag som är besviken på honom, då han tex alltid av bokar i sista minuten när vi ska ses eller att han ibland inte har hört av sig på ca 5-6 månader! Jag sa att jag var ledsen att jag inte kunna svara när han ringt, att vi inte kunde komma idag, men att jag inte tycker att jag gjort något fel. Sa åt honom flera gånger att hålla tyst och låta mig prata klart. Det var jobbigt att prata med honom, men jag är så stolt över att jag äntligen (23 år gammal) kunde säga ifrån. Det var på tiden liksom. Efter vi lagt på (eller han typ i örat på mig) , så började jag dock gråta, mådde verkligen piss. Vill inte att våran relation ska vara så här dålig, men vad gör man. Ibland får det bara vara nog! Jag har Lo att tänka på nu, och det är det enda viktiga ärligt talat. Usch, upprörd bara jag tänker på pappan min. Ska snart hoppa in och ta en lååååång varmdusch och andas ut, eventuellt också dra ut telefonen. Nu tar jag en paus från all dramatik..

En övertrött Lo & hennes mormor idag

♥