Jag sitter här och känner mig som världens sämsta flickvän. Ja ingen bra dag. Har sprungit omkring här hemma och stressat upp mig över allt, allt som inte betyder något. Men ändå fortsätter jag att stressa upp mig så pass mycket att jag blir sur och inåtvänd i min egen lilla värld. Jag tycker synd om pojkvännen som får stå ut med mig ärligt talat, för det är ganska ofta som jag är stressad och jobbigt pedantisk över tex hemmet. Jag vill att allt ska se bra ut, så mycket att jag till och med stressar över att kuddarna kanske inte ligger som de ska i soffan. Jag som vill vara en lugn och harmonisk mamma, en hippimamma som låter leksaker ligga utsprida på golvet och bara fnittrar till när jag snubblar över den stora tvätthögen som bara växer sig större där inne i badrummet. Jag vill vara en mamma som tänker att lite damm skadar ju inte. Att det inte spelar någon större roll om jag går och lägger mig med enormt mycket disk som kommer att hälsa mig godmorgon dagen efter. Jag vill ändra mig, jag vill inte vara en tyrann flickvän, en stressad och utbränd mamma och framför allt en dålig kopia av den forna Emma jag förr var.
Har suttit och kollat igenom lite gamla foton på hur jag egentligen ska se ut, alltså när jag är normal viktig (runt 65 kg) liksom. Man mår dock skit dåligt av att se alla foton från förr, hur min kropp då såg ut. Eller när man rotar igenom sin garderob och hittar jeans som förr passade mig. Tänk att jag låtit min kropp förfalla så här pass mycket, att jag inte tagit bättre hand om mig själv. Ja man får ju faktiskt skämmas. Men det är inte lätt, att sluta små äta, att börja träna och motionera mer. Man fastnar liksom i en ond cirkel. Jag vill ju inget annat än att komma i bättre form igen..
Jag 2008
(30 kg lättare)
(30 kg lättare)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar